I början på juli fick jag ett infall att ställa ut Winston utomlands. Senast var 2017 när vi ställde på norsk vinnare tillsammans med och Winston fick juniorvinnartiteln. Vi har haft många planer på att resa sedan dess men det har alltid fallit på detaljer. Denna gång planerade jag att göra resan helt själv. Jättedumt kanske med tanke på att utställningen är så långt bort, men eftersom majoriteten av restiden spenderas på färja mellan Stockholm och Åbo kändes det ändå helt ok. Tilläggas bör att jag aldrig rest själv (annat än till kennelläger typ 4 timmar bort) på något innan, och jag har aldrig varit utanför norden. Resan började väl tekniskt sett på torsdag kväll med att försöka få Winston ren, och att få pälsen att hålla sin fräschör i 1.5 dygn. Han är ju en sumpråtta till vardags...
Vi kom upp i god tid åtminstone, och bilresan till Stockholm är så enkel att den nästan gick på autopilot. Det blev inte ens några frågetecken i tunnel-kaoset mot Lidingö. Alla vet ju att tunlar i Stockholm är djävulens påfund? Otroligt smärtfritt denna gång! Vi var framme i god tid och stod som bil 5 i kön till incheckningen. Winston fick komma ut och rastas en gång till, eftersom jag var osäker på om han skulle göra ifrån sig på båten. Mardrömmen vore väl ändå att de kissar på fel ställe? Passade på att uppdatera familjen via en liten rese-vlogg på Snapchat och scrolla på Instagram ett tag...
Efter några timmar letade vi oss ut till rastplatsen på däck sex. Winston hade inte alls problem med att rasta sig, men jag vet inte om jag gillade att han klampade runt i de där pallkragarna fyllda till bredden med illaluktande lecakulor. Kisslukten kändes lång väg och kändes verkligen som den fastnade på hunden. Winston har i regel väldigt enkelt för miljöombyten och lägger sig ned och chillar där han hamnar. Det enda som kan stissa upp honom är vilda barn och andra hundar. Men annars får man nästan kika om det finns någon puls kvar! Men efter ett tag på däck bestämde han sig för att inta sin sedvanliga "ge-mig-uppmärksamhet-position": Upp och ner! Norrtälje lyser i bakgrundenFärjan anlände i Åbo klockan 19.15 finsk tid, och jag fick lyxen att köra av bland de första bilarna. Att köra bil i ett nytt land var nästa skräckmoment. Skyltana var lika våra egna och vissa av dem hade svensk översättning. Men för att inte riskera några missar slog jag på GPSen i mobilen, tacka gudarna för ett bra mobilabonnemang som tillåter fri utlandssurf! Från färjan till Hotell Fabrik i Forssa tog det lite mer än en timme. Vägen ut var som vilken svensk landsväg som helst. Det enda som var lite läskigt var att det inte fanns några hastighetsskyltar som påminnelse i samband med fartkameran, och GPSen angav inte heller gällande hastighet som den gör i Sverige. Då fick man vara lite extra på tårna, men om man räknar på antalet bilar som blåste om oss var jag nog på den säkra sidan ändå... Jag tänkte att vi har ju inte bråttom, och fokuserade på vägen! Väl framme i Forssa gick incheckningen väldigt smidigt till, parkeringsgarage ingick och det verkade vara rätt lugnt i stan. Hotellet hade en fin uteservering som jag tyvärr inte besökte. Jag tog istället en ordentlig promenad med Winston genom staden, de har otroligt välskötta parker och mycket konst på gatorna. Han kändes rätt trött efter resan ändå, så vi gick tillbaka och bäddade ner oss i sängen. Efter en liten medhavd middag somnade vi gott. Larmet skulle väcka oss 07.00 men mitt inbyggda larm tyckte att 06.00 lät bättre. Utnyttjade tiden till en liten extra promenad, att snygga till oss och äta hotellfrukost. Så gott! Jag köpte katalogen för dagen via Showlink-appen och passade på att slå på notiser för Australian Shepherd-bedömningen. Nu var det dags att åka mot utställningsplatsen. Platsen låg rungande fem minuters bilresa från hotellet och människor i lysande orange västar vinkade in oss på en otroligt välstrukturerad parkering vid en travbana. Jag har fått låna en kompis skrindvagn, så jag slapp bära in all packning vi behövde ha med oss. Dock var gräset vid ringen daggvått så prio ett var att få upp Winstons bur så han inte skulle rulla sig och bli dyngsur. Vi hade ju ändå kommit så här långt med en fräsch päls... Winston älskar sin bur, så fort den åker upp börjar han stånga luckan för att få gå in. Väl inne slocknade han direkt, och jag slog upp tältet lite snabbt. Ungefär här skulle jag kika vad klockan var och hur vi låg till... Men jag hittade ingen telefon. Letade igenom väskan, alla fickor och gräset runt omkring. Ibland glömmer jag den på magneten i bilen, så jag frågade en trevlig tjej om tiden och fick veta att jag hade gott om tid att gå till bilen och leta. Mobilen var där, men den låg på TAKET! Lite stressad kanske jag var ändå... Några namn kände vi igen från katalogen och kände direkt att "här har vi ingen chans, men det var ju en kul upplevelse" - Men man ska aldrig vara för ödmjuk på en tävling ändå. Klockan slog 09.00 och bedömningen skulle börja. Jag hade pratat med inroparen innan om att jag inte förstod finska, så hon kom fram och meddelade att "The judge is late, he will be here in about an hour" - en timmes försening är inte roligt när man är nervös. Men det kändes ok ändå. Jag fick tid att äta min banan och dricka lite. När Dusan Paunovic dök upp ungefär 40 minuter senare kickade bedömningen igång direkt. Allt flöt på superbra, han dömde rätt fort men alla hundar var där de skulle när de skulle. Otroligt bra struktur! Jag hade råkat anmäla Winston till öppenklass för vi inte hade hunnit fixa ett working class certificate ännu. Vi var 6 hanar och en blå hane var riktigt fin, jag var beredd att stå bakom honom efter domaren frågade om jag klippt sönder Winstons päls... Den var orörd.. Men! Winston blir framflyttad efter några varv i rörelse och VINNER KLASSEN med CK! Den enda öppenhanen med CK! Sån feeling, mer än excellent och CK brukar vi aldrig hoppas på. Så att vinna klassen kändes magiskt. Men nu till nästa problem, in i bästa hane med en massa andra snyggingar? Hur fasiken skulle vi klara det.... Vi hade en fin blå unghund framför oss som rörde sig riktigt mjukt och fint samt några championhanar i ryggen. Tekniskt sett är ju Winston också en championhane, men hans titel har inte registrerats ännu då den erövrades bara nio dagar innan. Vi fick springa både i par och tillsammans allihopa. Jag gillar att domarna blivit mer noga med rörelser det senaste, det behövs! Men vinnande championhane visades in framför oss och Dusan meddelade att han var klar. Unghunden blev bästa hane med CACIB, men var fullcertad för åldern. Då kändes det helt ok att championhanen stod framför oss och Winston blev tilldelad certet, jag fattade ingenting först men sen sprutade tårarna. Finsk utställningschampion! Vi tog några taskiga mobilbilder, fick hjälp att söka championatet och hämtade ut lite priser. Sen var det bara att åka tillbaka till Åbo. Såhär i efterhand hade jag gärna stannat kvar ett tag för att fördriva tiden. Vi skulle ha åkt från Forssa vid 16 enligt planen men klockan var 12 när vi begav oss. I Åbo fanns exakt ingenting att göra, jag kikade vart incheckningen till färjan var och valde att gå en promenad i stan. Winston var inte imponerad över Åbos sightseeing och deras fula hundar. Nu märktes det återigen att han var trött. Efter vår promenad åkte vi till incheckningen, som bil nummer fyra i kön var vi rätt bra tid ändå. Det gulligaste var ändå de människorna i bilkön till incheckningen som kom fram till Winston i bilen och grattade honom för hans fina rosetter som prydde Jacks sida av bilburen. Jag satt och degade i framsätet så de trodde väl att bilen var tom. När jag gav Winston sällskap var det några som ville komma och prata hund. Så mysigt! Nu kändes det lite som att vi kunde detta, vi blev hänvisade till hytt 5504, alltså hytten bredvid den vi hade på utresan dagen innan. Winston fick sin middag, och jag fick en macka. Eftersom det inte fanns något mobilnät på däck 5 lät jag Winston vila ensam ett tag och gick till tax freen, köpte lite bubbel för att fira hemma med sambon och lite chips. Det känns ändå som ett måste när man åker färja?
Hemresans sömn var helt klart värst, jag vaknade kl 03 av att Cornelis sjöng sin "Felicia adjö" på högsta volym. Winston hade trampat på kontrollen till TVn, men tur var det för matte hade inte satt mobilen på laddning så larmet kl 05.30 var i riskzonen. Tack för det! 07.30 ankom vi hem till ett regnigt Eskilstuna med en nybakt champion och en matte som kände sig modigare än någonsin. Allt har gått så smärtfritt denna resa att det nästan är oförskämt, och Winston har varit en dröm. Men som jag saknat både Jack och sambo... Nu väntar ett tags semester från tävlingar för Winston. Det har han förtjänat!
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
erika.Hjärndump om livet med två australian shepherds. Arkiv
November 2022
Kategorier |