Då var det dags igen, Winston ska få svänga på sin lurviga! Denna gång bar färden av mot norska Sandefjord. Win hade ungefär 3 kilo lera i pälsen så badet tog lite längre tid än förväntat. Men med lite fön och puts blev han rätt gullig tillslut! Klicka här när du vill redigera. Efter den kampen tycker man ju att jag borde ha sovit, speciellt när senaste avresetid var 00.30. Ja, vi åker över natten. Eftersom min syster vill med har vi ändå två chaufförer och kan byta så fort vi känner för det. Hon sov i alla fall en stund men jag var för otålig. 22-nånting skrev jag till henne att jag var uttråkad och började packa bilen. Vi åkte på motorvägen prick vid midnatt! Efter tre timmars resa var det dags för middag, för det hade vi självklart inte ätit innan. Vi åkte en bit till efter det och bytte även förare. 05.30 var vi framme vid färjan i Moss, men insåg att den går inte förens 06.30 - tror ni att vi sov? nä. :)
Efter vi rullade av färjan var det bara en kort tur till Oslofjord Convention Center. Vi fick som tur var parkera i ett jättefint P-hus och slapp kånka grejer i regnet. Ringen var lätt att hitta och vi kunde sätta upp allting fort. Nu var det dags för show! Winnie kändes pigg och utvilad, till skillnad mot sin matte. Vi hade tre andra snygga championhanar i vår klass, men en ströks kort innan bedömningen började. Vid vår individuella bedömning började tröttheten göra sig påmind, domaren frågade hur gammal Win var och jag svarade glatt "Fem månader! :)"... Ja, det var ju en jäkligt väl utvecklad valp i championklass i så fall... Han rörde sig bra trots den lilla ring vi erbjöds till dagen. Kortsidan var obefintlig och det kändes lite omöjligt att visa en arbetshunds rörelser, men så var det även utan matta och otroligt halt. Många av hundarna hade lite svårt för halkan! Hur som skötte sig Win bra, och vi blev framvinkade. Det var jag inte beredd på? Jag ställde mig mellan de två championhanarna och började ställa upp inför CK-utdelning när domaren återigen var på mig.. "Se så, skäms inte, upp ett steg till!" WHAT? FÖRST? Nej där hör inte vi hemma.. Men men, vilken känsla! Winston vann championklassen!!! I bästa hane var vi hela fem stiliga ekipage, en junior, en unghund, en öppenhane och alla tre champions. Tuff konkurrens minst sagt. Även här blev vi framvinkade, men till en andraplats bakom en röd liten kille från unghundsklassen. Winston blev alltså andra bästa hane med R-Cert och R-Nordic Cert! Så himla kul! Här är kritiken för dagen:
5 år meget tiltalende hane av særdeles god type harmonisk og velbalansert korr størrelse maskulint hode med gode rop utm ører tangbitt ømsker noe sterkere undekjve utm hals og nakke velformet forbryst sterk ovelinje utm bryskasse velfor sterkt bakparti muskuløs gode ben og poter bev seg med typisk steg velbalansert god pels og farge
0 Kommentarer
Efter påtryckningar och otaliga hejarop vågade jag anmäla Winston till en dubbel klubbutställning i Danmark. Jag vet vilken hög kvalitet de har på sina aussies, så det kändes lite marigt först... Men man vinner väl ingenting om man stannar hemma! Min syster som är chaufför till yrket ville följa med, inte mig emot att få hjälp med körningen och mysigt sällskap hela vägen. Jag hämtade upp henne på fredagmorgonen när jag ändå var ledig från skolan. Bilresan ner skulle bli lång, men man kan inte heller köra söderut utan att passera Gekås Ullared enligt min syster. Så vi tog en liten avstickare och shoppade på under en timme! Väl framme i Danmark checkade vi in på fina AD Apartments, en supermysig lägenhet och jag somnade såklart direkt när vi kom fram. Som tur är var sängen superskön! Vi var framme i hallen i riktigt god tid, hade tid att äta frukost efter mycket om och men (de tog inte kort i hallens fik...) och aussiesarna gick sist i ringen. Vi hade tid att rasta, fota lite och slappna av.
Winston kändes pigg och glad. Han är inte lika vild i inomhushallar nämligen. Vi hade dock problem med våra "grannar" som gärna släppte fram sina hundar till Winstons bur eller vår frukost utan att hålla koll. Man fick liksom vara på sin vakt under hela dagen. Nu vaktar inte Winston sin bur eller blir trängd, men jag vill inte att han ska känna sig störd när han ligger där för vila. :) På första utställningen var jag riktigt nervös. Slarvade med uppställningen och sprang tok för fort. (först till domaren vinner?) och Win blev tredje bästa championhane med CK, i tävlan om bästa hane hamnade han fyra bakom en ung superfin hane som tog certet. Men vi hade en chans till på eftermiddagen! Vi fick avnjuta härliga finaler och en liten promenad innan det var dags för utställning nummer två, samma placering även här men nu var alla hanar framför fullcertade och därav gick certet vidare till Winston. Därmed blev han DK UCH! Helt fantastiskt, jag trodde verkligen att juniorhanen skulle ta honom för den hade så fin struktur. Nu väntade bara en lång bilresa hem, lite god mat på en buffé i motala och bilen rullade upp på parkeringen 00.30 på söndagen. Nu ska vi njuta av våra vinster... För några veckor sedan kom en inbjudan in till kurshelg på vår BK med Jessica från Game On Puppy. En av temadagarna skulle omfatta den berömda "bubblan" och eftersom detta är något jag känner Winnie skulle dra nytta av anmälde jag mig som åhörare. I regel gillar jag inte att gå med hund förens jag träffat en instruktör och kan se hur de tänker lite. Så det var ett bra alternativ för oss! Eftersom min syster var iväg på utställning med sin pudel Ilse fick Jack stanna hemma med husse efter morgonpromenaden, och Charlie fick åka med oss för klubbhäng. Något han verkligen älskade, framför allt att få åka bil - en av de bästa grejerna han vet! Vi inledde med ett lydnadspass för Charlie. Han har extremt lätt till ljud, och kvittrade på som vanligt. Men något jag lyckats glömma bort var vilken härlig lek- och kamplust han har. Han sätter sig i leksaken och har otroligt fina tillkämpanden men inga problem att släppa. Det gör honom så rolig att träna! Kursen var bra och gav mig några bra tankar till framtida träning, men som åhörare blev dagen rätt utdragen och jag fick ta flera mentala pauser för att orka lyssna när hundarna hade sin individuella träning. Johanna och jag pep iväg och köpte lite max när lunchen nalkade, och det var både en bra och dålig idé... Hjärnan blir verkligen mos av skräpmat! En av anledningarna till att Charlie inte bor med oss är att Winston har bestämt sig för att han suger, men eftersom de båda var väl aktiverade och rätt tillfreds tog vi en promenad tillsammans med Johanna. De verkade då inte bry sig nämnvärt om varandra men fick inte mötas. De valde dock att nosa på samma fläck några gånger. Detta gav mig lite framtidshopp, så jag beslutade att ta med Charlie hem. När jag hade parkerat bilen tog vi ett varv runt kvarteret. Bara jag och mina rödingar. De fick inte chans att "gå på" varandra och bara efter några meters promenad valde de att gå lugnt jämsides. Winston är otroligt lättläst, men inte ett ljud yttrades och de var verkligen bara överens. Så skönt, och det kom faktiskt lite tårar! Efter en promenad med alla tre valde jag dock att inte utmana ödet med en sleepover, Charlie fick skjuts hem igen och var glad att se Fly när han kom fram!
Johanna passade också på att ta lite bilder på min otrimmade veteran, så glad för dem! I början på juli fick jag ett infall att ställa ut Winston utomlands. Senast var 2017 när vi ställde på norsk vinnare tillsammans med och Winston fick juniorvinnartiteln. Vi har haft många planer på att resa sedan dess men det har alltid fallit på detaljer. Denna gång planerade jag att göra resan helt själv. Jättedumt kanske med tanke på att utställningen är så långt bort, men eftersom majoriteten av restiden spenderas på färja mellan Stockholm och Åbo kändes det ändå helt ok. Tilläggas bör att jag aldrig rest själv (annat än till kennelläger typ 4 timmar bort) på något innan, och jag har aldrig varit utanför norden. Resan började väl tekniskt sett på torsdag kväll med att försöka få Winston ren, och att få pälsen att hålla sin fräschör i 1.5 dygn. Han är ju en sumpråtta till vardags...
Vi kom upp i god tid åtminstone, och bilresan till Stockholm är så enkel att den nästan gick på autopilot. Det blev inte ens några frågetecken i tunnel-kaoset mot Lidingö. Alla vet ju att tunlar i Stockholm är djävulens påfund? Otroligt smärtfritt denna gång! Vi var framme i god tid och stod som bil 5 i kön till incheckningen. Winston fick komma ut och rastas en gång till, eftersom jag var osäker på om han skulle göra ifrån sig på båten. Mardrömmen vore väl ändå att de kissar på fel ställe? Passade på att uppdatera familjen via en liten rese-vlogg på Snapchat och scrolla på Instagram ett tag...
Efter några timmar letade vi oss ut till rastplatsen på däck sex. Winston hade inte alls problem med att rasta sig, men jag vet inte om jag gillade att han klampade runt i de där pallkragarna fyllda till bredden med illaluktande lecakulor. Kisslukten kändes lång väg och kändes verkligen som den fastnade på hunden. Winston har i regel väldigt enkelt för miljöombyten och lägger sig ned och chillar där han hamnar. Det enda som kan stissa upp honom är vilda barn och andra hundar. Men annars får man nästan kika om det finns någon puls kvar! Men efter ett tag på däck bestämde han sig för att inta sin sedvanliga "ge-mig-uppmärksamhet-position": Upp och ner! Norrtälje lyser i bakgrundenFärjan anlände i Åbo klockan 19.15 finsk tid, och jag fick lyxen att köra av bland de första bilarna. Att köra bil i ett nytt land var nästa skräckmoment. Skyltana var lika våra egna och vissa av dem hade svensk översättning. Men för att inte riskera några missar slog jag på GPSen i mobilen, tacka gudarna för ett bra mobilabonnemang som tillåter fri utlandssurf! Från färjan till Hotell Fabrik i Forssa tog det lite mer än en timme. Vägen ut var som vilken svensk landsväg som helst. Det enda som var lite läskigt var att det inte fanns några hastighetsskyltar som påminnelse i samband med fartkameran, och GPSen angav inte heller gällande hastighet som den gör i Sverige. Då fick man vara lite extra på tårna, men om man räknar på antalet bilar som blåste om oss var jag nog på den säkra sidan ändå... Jag tänkte att vi har ju inte bråttom, och fokuserade på vägen! Väl framme i Forssa gick incheckningen väldigt smidigt till, parkeringsgarage ingick och det verkade vara rätt lugnt i stan. Hotellet hade en fin uteservering som jag tyvärr inte besökte. Jag tog istället en ordentlig promenad med Winston genom staden, de har otroligt välskötta parker och mycket konst på gatorna. Han kändes rätt trött efter resan ändå, så vi gick tillbaka och bäddade ner oss i sängen. Efter en liten medhavd middag somnade vi gott. Larmet skulle väcka oss 07.00 men mitt inbyggda larm tyckte att 06.00 lät bättre. Utnyttjade tiden till en liten extra promenad, att snygga till oss och äta hotellfrukost. Så gott! Jag köpte katalogen för dagen via Showlink-appen och passade på att slå på notiser för Australian Shepherd-bedömningen. Nu var det dags att åka mot utställningsplatsen. Platsen låg rungande fem minuters bilresa från hotellet och människor i lysande orange västar vinkade in oss på en otroligt välstrukturerad parkering vid en travbana. Jag har fått låna en kompis skrindvagn, så jag slapp bära in all packning vi behövde ha med oss. Dock var gräset vid ringen daggvått så prio ett var att få upp Winstons bur så han inte skulle rulla sig och bli dyngsur. Vi hade ju ändå kommit så här långt med en fräsch päls... Winston älskar sin bur, så fort den åker upp börjar han stånga luckan för att få gå in. Väl inne slocknade han direkt, och jag slog upp tältet lite snabbt. Ungefär här skulle jag kika vad klockan var och hur vi låg till... Men jag hittade ingen telefon. Letade igenom väskan, alla fickor och gräset runt omkring. Ibland glömmer jag den på magneten i bilen, så jag frågade en trevlig tjej om tiden och fick veta att jag hade gott om tid att gå till bilen och leta. Mobilen var där, men den låg på TAKET! Lite stressad kanske jag var ändå... Några namn kände vi igen från katalogen och kände direkt att "här har vi ingen chans, men det var ju en kul upplevelse" - Men man ska aldrig vara för ödmjuk på en tävling ändå. Klockan slog 09.00 och bedömningen skulle börja. Jag hade pratat med inroparen innan om att jag inte förstod finska, så hon kom fram och meddelade att "The judge is late, he will be here in about an hour" - en timmes försening är inte roligt när man är nervös. Men det kändes ok ändå. Jag fick tid att äta min banan och dricka lite. När Dusan Paunovic dök upp ungefär 40 minuter senare kickade bedömningen igång direkt. Allt flöt på superbra, han dömde rätt fort men alla hundar var där de skulle när de skulle. Otroligt bra struktur! Jag hade råkat anmäla Winston till öppenklass för vi inte hade hunnit fixa ett working class certificate ännu. Vi var 6 hanar och en blå hane var riktigt fin, jag var beredd att stå bakom honom efter domaren frågade om jag klippt sönder Winstons päls... Den var orörd.. Men! Winston blir framflyttad efter några varv i rörelse och VINNER KLASSEN med CK! Den enda öppenhanen med CK! Sån feeling, mer än excellent och CK brukar vi aldrig hoppas på. Så att vinna klassen kändes magiskt. Men nu till nästa problem, in i bästa hane med en massa andra snyggingar? Hur fasiken skulle vi klara det.... Vi hade en fin blå unghund framför oss som rörde sig riktigt mjukt och fint samt några championhanar i ryggen. Tekniskt sett är ju Winston också en championhane, men hans titel har inte registrerats ännu då den erövrades bara nio dagar innan. Vi fick springa både i par och tillsammans allihopa. Jag gillar att domarna blivit mer noga med rörelser det senaste, det behövs! Men vinnande championhane visades in framför oss och Dusan meddelade att han var klar. Unghunden blev bästa hane med CACIB, men var fullcertad för åldern. Då kändes det helt ok att championhanen stod framför oss och Winston blev tilldelad certet, jag fattade ingenting först men sen sprutade tårarna. Finsk utställningschampion! Vi tog några taskiga mobilbilder, fick hjälp att söka championatet och hämtade ut lite priser. Sen var det bara att åka tillbaka till Åbo. Såhär i efterhand hade jag gärna stannat kvar ett tag för att fördriva tiden. Vi skulle ha åkt från Forssa vid 16 enligt planen men klockan var 12 när vi begav oss. I Åbo fanns exakt ingenting att göra, jag kikade vart incheckningen till färjan var och valde att gå en promenad i stan. Winston var inte imponerad över Åbos sightseeing och deras fula hundar. Nu märktes det återigen att han var trött. Efter vår promenad åkte vi till incheckningen, som bil nummer fyra i kön var vi rätt bra tid ändå. Det gulligaste var ändå de människorna i bilkön till incheckningen som kom fram till Winston i bilen och grattade honom för hans fina rosetter som prydde Jacks sida av bilburen. Jag satt och degade i framsätet så de trodde väl att bilen var tom. När jag gav Winston sällskap var det några som ville komma och prata hund. Så mysigt! Nu kändes det lite som att vi kunde detta, vi blev hänvisade till hytt 5504, alltså hytten bredvid den vi hade på utresan dagen innan. Winston fick sin middag, och jag fick en macka. Eftersom det inte fanns något mobilnät på däck 5 lät jag Winston vila ensam ett tag och gick till tax freen, köpte lite bubbel för att fira hemma med sambon och lite chips. Det känns ändå som ett måste när man åker färja?
Hemresans sömn var helt klart värst, jag vaknade kl 03 av att Cornelis sjöng sin "Felicia adjö" på högsta volym. Winston hade trampat på kontrollen till TVn, men tur var det för matte hade inte satt mobilen på laddning så larmet kl 05.30 var i riskzonen. Tack för det! 07.30 ankom vi hem till ett regnigt Eskilstuna med en nybakt champion och en matte som kände sig modigare än någonsin. Allt har gått så smärtfritt denna resa att det nästan är oförskämt, och Winston har varit en dröm. Men som jag saknat både Jack och sambo... Nu väntar ett tags semester från tävlingar för Winston. Det har han förtjänat! |
erika.Hjärndump om livet med två australian shepherds. Arkiv
November 2022
Kategorier |